Webbappsmanifest (web app manifest)

Fälten som faktiskt spelar roll

Ett manifest är kort, och det mesta är metadata som operativsystemet läser en gång vid installationen:

• name och short_name – det fullständiga namnet och det som får plats under en ikon på hemskärmen.
• icons – en lista med källor och storlekar. 192×192 och 512×512 är den praktiska miniminivån, och purpose: "maskable" låter Android beskära ikonen till sin egen form utan att klippa av logotypen.
• start_url – adressen appen öppnar på, som inte behöver vara sidan användaren installerade från.
• display – standalone tar bort adressfältet, browser behåller det, fullscreen döljer allt.
• theme_color och background_color – färgen på systemets gränssnitt och den färg som visas under starten, innan något ritats ut.

Publicerade NorthernGo-appar serveras ett genererat /manifest.json med display: "standalone" och en maskable-ikon, så att appen öppnas från sin egen ikon i stället för i en flik.

Var det brukar gå fel

Tre feltyper täcker nästan allt.

Ikoner som ser trasiga ut efter installation. Android lägger på sin egen mask, så en fyrkantig logotyp med innehåll längst ut i kanten beskärs. Lösningen är att rita ikonen med säkerhetsmarginal, eller att leverera en separat maskable-version – se guiden om appikoner.

En start_url utanför scopet. Hamnar startadressen utanför manifestets scope öppnas appen i en vanlig webbläsarflik, och installationen känns halvtrasig.

Att förvänta sig mer av manifestet än det gör. Det är den vanliga missuppfattningen: ett manifest gör appen installerbar, inte offlinekapabel och inte snabbare. Allt som handlar om att fungera utan uppkoppling ligger i service workern. En webbplats med perfekt manifest men utan service worker installeras snyggt och visar sedan en vit skärm på tåget.

Manifestet läses dessutom vid installationen, så en ändrad ikon eller ett nytt namn slår inte igenom hos den som redan har appen på hemskärmen förrän den installeras om.